Vinnare av novelltävling 2024:

Motivering:

Författaren skildrar med stor formsäkerhet och närvaro ensamheten i en gemenskap och ger ekon från svunna ideal i ett förändrat samhälle. Berättelsen om den osynliga eldsjälen som aldrig ger upp i en fotbollsförening är gripande och mycket väl gestaltad i tid och rum.

Eldsjälen

Eldsjälen går ner till ena målet, sätter sig på huk och blickar ut över fotbollsplanen. Hörnflaggorna står stilla. De kritade linjerna ringlar sig krokigt i en tilltänkt rektangel, den småländska granskogen runt omkring ser ut att krypa allt närmare för varje dag. Han ser skjulet vid ena hörnet, som någon sköt sönder fönstret på förra träningen. En wellpappskiva och lite tätningstejp täcker skärvorna; tills eldsjälen smyger dit och fixar allt. Som alltid. Hans blick försvinner iväg mot horisonten och blir närmast högtidlig. Kisandes. Som att något stort är på väg att hända, det är ju trots allt match idag. Han drar fingrarna genom gräset, viskar några ord som om han talade till en krukväxt.

Han är en eldsjäl.

Och det är tur att han finns, annars hade idrottsföreningar som Lundsbro GoIF inte haft en chans. I fotbollslagen på landsbygden måste någon sköta ekonomin, någon måste koka korv eller känna någon som äger en traktor. Gräsplanen måste klippas, sponsorer måste jagas, grillar måste tändas och en röst måste finnas i den högtalare som berättar vem som gjort mål i vilket lag. Dessutom måste lister målas och takpannor bytas. Scheman måste planeras och medlemsavgifter måste drivas in. Och någon måste iklä sig rollen som detektiv och reda ut vem det var som sladdade med en a-traktor över reservplanen runt midnatt. Eller vem som kräkts och slängt Smirnoff Ice-flaskor i det gamla förrådet bakom parkeringen.

Ibland är det en enda människa som gör allt det där samtidigt. Som eldsjälen.

Sådana människor är hjärtslagen i de ideella föreningarna, utan dem upphör allt. Men det finns ingenting i utbyte för tiden och kraften som läggs ner, bara ett gapande utrymme att fylla. Att ge. Ge. Ge. Ge. Bara ge. Det är just den ensidiga relationen som utgör en eldsjäl.

Ge. Ge. Ge.

Han tar ett djupt andetag genom näsan, det nyklippta gräset blandas med en nyförlöst vårsol. Han vilar i doften en stund innan han reser sig och går mot klubbstugan, ett rött bygge med vita knutar. En stor skylt på långsidan, “TILLSAMMANS!” står det. Vid sidan om den en mindre skylt med ordningsregler som bleknar för varje dag, den har blivit beige och bokstäverna fuktar bakom plasten. Det står något om att förtäring av alkohol är förbjudet inne i stugan, en regel som antagligen bröts redan när den skrevs. Han låser upp ytterdörren och går in i hallen, rensar av skorna mot skrapmattan, nås av en välkomnande hint av kaffesump och liniment. Eldsjälen går mot de stora rummet, där samlingen inför matchen är om en liten stund, han rör sig över linoleummattan som smälter samman med de ljusgula väggarna.

Nu sätter eldsjälen igång. Han gör lite allt möjligt, det där som aldrig märks förrän han en dag slutar med det. Han förbereder kaffe för tränaren och motståndarlagets ledare med van hand, den rör sig över kaffebryggaren med dubbla kannor och doserar en perfekt Gevalia mellanrost. Hummandes tinar han fem Felix kanelbullar i mikron och ställer fram koppar så att ingen behöver leta. En stor konservburk med Bullens varmkorv lyfts upp. Han hinner skymta ansiktet i metallen när locket klyvs av konservöppnaren. ‘Hur blev jag så gammal’, en rapp tanke innan han försvinner vidare in i lokalen. Den magnetiska matchtavlan rullas in så att tränaren Raffe kan dra startelvan för ett gäng lyckliga och några besvikna. Eldsjälen trippar ut mot omklädningsrummet och börjar även hänga upp matchställen för spelarna. Högerbacken Flöjten vill ha de nyaste strumporna, Dunken de längsta. Gurkan vill ha en särskild typ av tejp, Macke en liten sax så att han kan klippa tånaglarna innan match. Eldsjälen behöver inte serva dem på det här viset, men han ger. Han gör det lilla extra, det säger ingen men han konstaterar det själv som ett självförsvar mot den uteblivna uppskattningen. Det är väl vad eldsjälar gör, tänker han.

Ge. Ge. Ge.

När förberedelserna är färdiga tar han en välförtjänt paus i den svarta skinnsoffan som stått i stugan sen åttiotalet, den är så djup att den kan svälja en hel generation fotbollsspelare. Han tittar upp mot de smockfulla väggarna. Det hänger drösvis med vimplar som byts mellan lagen när de möts för första gången, som bland annat förtäljer att Markaryd var här och hälsade på någon gång på sjuttiotalet. Och Moheda, Gislaved, Västboås, Rydaholm – listan av orter här omkring kan göras oändlig. Även fotot på sångaren Olle Jönsson i Lasse Stefanz hänger på en central plats så att alla kan se, där han befinner sig precis här utanför huset med ena armen om den nu avlidne klubblegendaren Käglan (han kallades Käglan för att han hade en tandrad som någon verkade ha kastat ett bowlingklot genom). Ingen vet hur Olle egentligen hamnade här i Lundsbro, men enligt legenden körde dansbandet vilse när de var på väg till utestället Garvaren i Ljungby.

“Han var så vida pass trevlig, Olle!”, säger gubbarna i föreningen som alla påstår att de var närvarande på ett eller annat vis.

Enligt vissa stannade han bara en stund och drack en bagageljummen öl, och drog några rövarhistorier om livet på vägarna till gubbarnas stora förtjusning. Någon menar att det bara är trams, att bandet istället snabbt vände med turnébussen men snällt stannade för en bild. Men enligt andra, högst oklara uppgifter gjorde Olle något alldeles spektakulärt. Precis när han hoppat ner från bussen ska han ha tjoat “ribba” då han sett en öde boll ligga på en gräsplätt, och därifrån smått otroligt också ha prickat ribban på ett mål som stod långt bort. Han ska efter trickskottet ha nickat åt gubbarna med fingertopparna på den karaktäristiska hatten, och senare på kvällen blåst Ljungby av stolen med ett framträdande av yttersta världsklass. Eldsjälen vet inte vilken version han ska tro på, men han är glad över att de finns. Den ger en nerv till föreningen som den behöver och bygden något att prata om. Något att berätta för de få gäster som kommer hit.

Plötsligt hörs bilar parkera, röster från ledare och spelare som närmar sig. Spelaren med smeknamnet Dunken överröstar de flesta, en tjugotreåring som kapitulerat mot åldern alldeles för tidigt, han brölar något om att hans knän inte orkar med det här längre. Han berättar högljutt om gången han var så berusad att han försökt tända en cigg mot ett element, då han suttit i timmar med högsta värmen utan att någonting hände. Det berättas stolt, allting är innehåll. Sorlet sätter igång något i eldsjälens kropp. Hans roll som lagledare aktiveras. Han gör sig redo att dunka ryggar, lägga armen om och bjuda på lössnus när det behövs. ”Inga jävla tepåsar”, säger han alltid om det frågas efter portionssnus. Eldsjälen ska nu skämta och flina åt den stundtals problematiska jargongen i omklädningsrummet. Han kommer stå bredvid tränaren och instämmande humma åt hans utbrott vid sidlinjen, det enda han egentligen har befogenhet att göra under matchtid. Kanske påstår han att Gurkan borde ta en frispark, på sin höjd.

“Har ni med er spikskorna? Det kommer bli ett gyttjebad där ute!”, hojtar han när delar av spelartruppen kommer gåendes. Han slår obefogat till Dunken kring den högra njuren och frågar varför han blivit uttagen, så dålig som han är. Eldsjälen trivs egentligen inte med att hetsa, att vara elak, men det är det enda sättet han känner en tillhörighet med spelarna. Det är en anledning att stå i omklädningsrummet efter träningen, en position att ta, ett existensberättigande. Hur finns han annars? Det andra han gör märks ju inte.

När hemmaspelarna försvunnit in i klubbstugan ser han en buss från ”Hovslätts Bussresor” rulla in på parkeringen. Den glänser som en diamant mot den slitna omgivningen. Eldsjälen känner igen den. Bussen har varit runt i de flesta småländska samhällen, mestadels som ett färdmedel mot gränshandeln i Tyskland för att köpa billig alkohol. Men just idag tillhör bussen Jönköpings BK, motståndarna från storstan. Och de som ramlar ut ur sidodörren är inte smålänningar, det ser eldsjälen, han spottar en snus på backen och konstaterar det. Jönköpings BK är ett studentlag, de är välkammade och framförallt väldigt bra på fotboll. Många av dem har spelat högre upp i seriesystemet och har kommit hit för att lira skjortan av vad de tycker är bönder från landet. De är framtida civilekonomer och marknadschefer. De har drömmar och mål och räds inte framtiden.

Fan gör de här, tänker eldsjälen, men kopplar ändå på landsbygdscharmen.

“Välkomna till det riktiga Småland! Gick det bra att hitta hit?”, hojtar han när han tycker sig se den första personen som är äldre än 22 år.

“Nu står du precis där Olle Jönsson prickade ribban från 70 meter!”, fortsätter han innan någon hinner svara. Det finns inget krut att spara på. Förbryllat inleder de ett samtal, artighetsfraser utbyts och protokoll fylls i så att domaren kan starta matchen på ett korrekt sätt senare.

Sedan byter lagen byter om, de har varsin genomgång, uppvärmning, tillbaka i omklädningsrummet, och sedan är det match. Domaren blåser av pipan och Lundsbro gör mål i första minuten, varpå de försvarar sig i de resterande åttionio minuterna. Hur än jättarna från Jönköping försöker, med spelare som för dagen känns som världsmästare, går det inte. “Lilla Jerusalem” verkar inte ens ha Gud på sin sida. Det är totalstopp. Fotbollar flyger som himlakroppar över sidlinjen, huvuden och bröstkorgar offrar sig med livet som insats. Peppande uttryck studsar mellan spelarna för att hålla lågan igång, varannan klyscha vartannat andetag.

Eldsjälen skriker från sidlinjen.

”ÄNDA IN I KAKLET!!”

”JOBBA HEM OCH VILA PÅ RÄTT SIDA!!”

”UPP MED HUVUDET FÖRFAN GURKAN!!”

“DET ÄR INTE VI SOM ÄR BRA DET ÄR DE SOM ÄR DÅLIGA KOM IGEN KOM IGEN JADÅ JA-JA-JA!!”

”FOKUS SISTA TIO NU GUBBAR!!”

”BARA MINUTEN KVAR NU!!”

Domaren blåser till slut av matchen och det står fortfarande 1-0. Samtliga spelare i Lundsbro är helt slut. Innanmätet är helt bortsprunget, de ser fortfarande ut som människor men är bara urgröpta skal. Det påbörjas ett försiktigt segervrål och någon svagt svajande näve kan skymtas. Men kraften finns inte längre kvar. Några spyr istället ut Wallenbergaren som åts innan match, andra lägger sig ihopkrupet mitt på planen och ser ut som mänskliga kanelbullar – fokuserat men maniskt försöker de få ner så mycket luft det bara går i lungorna. De låter som kruppsjuka barn medan de kippar efter andan.

Eldsjälen joggar bort mot Gurkan som nu är så trött i senorna och stel i ljumskarna att han haltar utbrett med kroppsdelarna, han ser ut som en hängbjörk i rörelse. “Jag är fanimig för gammal för det här”, tjuter snickarlärlingen medan han fanimig är för ung för att säga så. Mittfältaren Sillen ropar på eldsjälen, ber honom tejpa och bandagera hela kroppen, han vet inte var det gör ont, bara att det gör ont.

“Gör mig till en jävla mumie innan jag dör”, kvider han.

Det är scener ur ett slagfält och eldsjälen finns där för alla. Han njuter av insatsen, det brinner i hjärtat av tillhörighet. Han känner sig behövd. Han har behandlat spelarna som proffs, slängt ihop pastasallad så att alla kan få i sig mat efteråt.

Ge. Ge. Ge.

I omklädningsrummet går han runt och dunkar ryggarna onödigt hårt. Beröm varvas med hån.

“Så jävla gött gubbar!”

“Hur fan orkade du springa med de extrakilona?”

”Rätt åt de där stadsborna!”

“Hur blev du matchens lirare med den vänsterfoten?!”

Eldsjälen får ingen riktig respons, ibland är det som att vara ett spöke fångad i den riktiga världen. Han ger sig ut mot parkeringen, kanske har vinsten gett eko och kanske står gubbarna och applåderar med kluckande ölmagar. Men där står ingen. “Det var som fan” är det visserligen någon som skrivit på Facebook med en emoji som inte passar in, och fått tre likes, men mer är det inte. Allt är lika knäpptyst som vanligt, den enda skillnaden är vårens ljus över den glesa bebyggelsen.

”Vilken sjuk färg”, säger Dunken om himlen när spelarna kommer ut ur omklädningsrummet och sakta försvinner ur eldsjälens grepp. Vacker, hade nog andra sagt. Den är skimrande rosa, som när skorpan precis lämnat ett nyläkt sår. Dagen går mot kväll och eldsjälen upplever en oro, den ilar som en saftblandare mitt i magen. Känslan kommer alltid vid den här tiden, när söndagen lider mot sitt slut och måndagen sakta kryper honom under skinnet. Hans veckor är ett evigt väntande på helgen – fem dagar på fabrikens betonggolv med stumma vader innan helgen räddar en med fotboll. Men universums regler är oundvikliga, solen drar sakta täcket över halva världen. Slutet kommer alltid.

En suck.

Och så plötsligt en röst.

“Du gjorde ett bra jobb, som vanligt”, ekar det bakom eldsjälen. Orden träffar honom i solar plexus, letar sig upp till hjärtat och värmer hela bröstet. Det är tränaren Raffe som tittar honom i ögonen och småler.

“Jag uppskattar det du gör”, säger han och lägger armen om eldsjälen innan han försvinner vidare in i sin nattblå Ford Focus.

Eldsjälen fryser fast, håller kvar orden i sitt grepp. Inte redo att släppa dem. Han ger och ger och ger, men det är nog värt det för det mesta. Så känns det nu, som att hans suktande hittat ett hem för natten.

Han stannar upp och ser hur vilsamt Lundsbro ser ut i sitt nya vårfilter, det enda spåret av den långa vintern är kvarlevor av jättesnöhögen borta vid sågverket, den ligger och kvider som en liten molntuss och blöder längs en brunn. Imorgon är den helt borta. Han hör hur skogen susar försiktigt, ett ständigt bakgrundsljud. Doften av uppvärmd asfalt och diesel. Bakom ett mörkt skyltfönster går det att skymta klubbstugans kiosk, en svagt svajande GB-clown precis innanför entrédörren.

När han vaknar till igen börjar han att samla ihop allt som ska tillbaka; träningsställ, vattenflaskor, papptallrikar från pastasalladen som ska slängas. Han rör sig vidare medan ljuset övergår till skymning, hela vägen till klubbstugan där han låser upp tvättboden och kontrollerar att hela matchstället är komplett. Bara shortsen till tröja nummer fyra saknas, det har de gjort länge. Han slänger in allt i tvättmaskinen och startar programmet, väntar tålmodigt tills det gått klart. Stirrar in i den runda glasdörren, ser hur kläderna snurrar sig rena i tvättskum. Runt och runt. Ett klingande ljud när ett blixtlås konsekvent slår mot glaset. Efter ett tag spelas det upp en melodi som signalerar att tvätten är klar. Eldsjälen kan den utantill, hans stilla nynnande i takt letar sig ut genom husväggen och klingar av utan att någon lyssnar. Efteråt hänger han omsorgsfullt upp varje plagg på tvättlinan innan han ensam beger sig hemåt. Han åker genom samhället mot sin lilla tvåa i hyreshuset vid järnhandeln, industrins skorstenar tornar upp sig som en vägg till höger om bilen och röken väller ut som beiga moln. Han åker genom sitt mörka Småland, i väntan på nästa helg. I väntan på att få ge. För han är en eldsjäl, han ger.

Ge. Ge. Ge.

Oscar Petersson

Novell: Eldsjälen

Ålder: 38

Bor: Malmö, växte upp med stort fotbollsintresse i småländska Rydaholm.

Familj: Sambo och två barn

Yrke: Copywriter

Stort tack för alla bidrag till SmåLits novelltävling!

140 bidrag kom in. Juryn läste med stor glädje och enades om en vinnare och två hedersomnämnanden. Det vinnande bidraget publiceras i Jönköpings-Posten och Värnamo Nyheter på julafton. De två med hedersomnämnande publiceras sedan:

28/12 Solveig Olsson-Hultgren och 4/1 Lennart Lundstedt

Novelltävlingen genomförs i samarbete med Jönköpings litteraturhus.