Vinnarnovell 2020: Han struntar väl i Brexit

Sen kommer det förstås att bli värre, längre fram, det inser han ju; han tänker på sin sjukjournal, allt som adderats ihop under de senaste åren. Så han behöver verkligen den här pausen, en tid vid sidan om. Innan allt accelererar iväg bortom all kontroll.

På dagarna rör han sig ute på stan, mest i centrum, men ibland kan det bli en längre vandring i ett friluftsområde med snitslade stigar – han pulsar fram mellan röda plastband i den vita snön, sen kan han ta en stadsbuss tillbaka igen.

När han återvänder till hotellrummet är han ofta stelfrusen efter utevistelsen, det kvittar hur mycket kläder han haft på sig. Att han fryser så lätt, ingår det också i sjukdomsbilden?

Han tycker att det är för kallt i rummet, hela tiden, ett par grader under tjugo antagligen, och efter att han klagat i receptionen har någon ställt in ett enkelt konvektorelement till honom. När han sätter på det brukar han först av allt ställa sig grensle över det, det är så han tinar upp sig själv – den varma luftströmmen som drar uppåt längs insidan på benen, han kan bli stående länge på det sättet.

Äntligen i balans, äntligen varm inifrån och ut. Men sen när han värmt sig färdigt vid elementet och satt sig i fåtöljen vid fönstret eller lagt sig i sängen, då kommer kylan omedelbart tillbaka, då fryser han sig fördärvad igen. Oavsett om elementet är på eller av.

Han säger till sig själv att han kan resa härifrån vilken dag som helst, och egentligen förstår han inte varför han stannar kvar. Eller jo, det förstår han naturligtvis, han vet bara inte hur länge han ska behöva vänta; han har ringt men bara hamnat i en röstbrevlåda eller kopplats bort, han har skickat åtskilliga sms, han har föreslagit att de ska ses i hotellbaren eller ute på något café varsomhelst. Han har varit tydlig med att hon får välja mötesplats, men han har fortfarande inte fått något svar på sina propåer, inte något svar alls.

Ett enkelt samtal över ett bord någonstans, två vuxna människor, ska det vara så omöjligt att få till? Han tycker inte att det är för mycket begärt. En bror och en syster, nog borde de kunna ses en stund så här ett par veckor före jul, vad är problemet?

Och att han skulle få lite kvalitetstid med sig själv, det var förstås också därför han reste iväg. Vad han nu ska göra med all denna tid – det har nog inte blivit riktigt som han tänkt sig. Mer kvantitetstid än kvalitetstid, dessvärre. För att inte säga dödtid, ett ord som han försöker värja sig emot.

Han ligger på sängen med armarna hårt slagna runt sin egen kropp, han vill hålla fast värmen som ännu kan finnas kvar inom honom, ingenting får sippra ut. Det finns förmodligen någon fysikalisk lag som reglerar den resterande värmemängden, han tänker sig en formel med många siffror och bokstäver uppskriven med vit krita på en svart tavla i en lärosal någonstans.

Men kylan, han står inte ut, han tar hissen ner till receptionen – han ska fråga om de har något varmare rum han kan flytta till. Eller åtminstone något effektivare värmeelement, det måste de väl ha? Något med olja i, eller en kraftfull värmefläkt kanske, något som håller värmen lite bättre. Han kommer att tänka på ett elektriskt extraelement de hade hemma när han var liten, utöver de väggfasta radiatorerna med vattenburen värme – en liten högeffektiv värmekälla i grön krymplackerad plåt, han minns särskilt den intensivt varma glödtråden inuti, hur den lyste i halvmörkret.

När han kommer ner hamnar han i kö framför receptionen – en kvinna i 45-årsåldern står och lutar sig fram över disken, hon talar lågt med receptionisten, han förstår att det gäller en flaska vin, kvinnan vill tydligen handla med sig en flaska upp till rummet.

Receptionisten vänder sig om mot en hylla och då ser han att hon har en liten julgransflagga i håret, instoppad vid sidan om en blyertspenna som hon snott håret kring. Lite okonventionellt kanske, men vad vet han om frisyrmodet i mellanstora, mellansvenska städer? Det kanske är precis så man ska ha håret om man vill vara med sin tid och följer någon namnkunnig influencers goda råd. Satsa på en julgransflagga, alltid piggt och fräscht.

När det blir hans tur och han sagt det där om kylan i rummet, ja då säger hon bakom disken bara något om att centraltermostaten är inställd på det sättet, men att det finns ett extra sängtäcke i klädskåpet på hyllan högst upp, har han tittat där? Ett täcke och ett par extrakuddar, det ska finnas i klädskåpet, hon hoppas att det extra täcket ska räcka. För några varmare rum har de inte, det har något med termostaten att göra, som sagt.

Nej, klädskåpet har han inte kollat, han ska göra det. Och plocka fram det där extratäcket, det kanske hjälper, säger han lite defensivt, han orkar inte bråka och ställa till en scen. Nu har den där eftermiddagströttheten slagit till igen.

Kvinnan med vinflaskan står vid hissen när han kommer dit, han ser på displayens röda siffror att hissen är på väg ner, hon står där och vrider på sin flaska, hon tycks läsa det finstilta på etiketten.

”475 spänn”, säger hon. ”Där högg de allt till, ett jävla påslag på det egentliga priset, men jag får skylla mig själv. Som inte handlade med mig en flaska innan, det borde jag ha gjort. Förresten, jag råkade höra vad du hade för ärende, och du har rätt, det är väldigt kallt uppe på rummet, så har jag det också. Själv ska jag lägga mig i badkaret med den här vinflaskan, det borde hjälpa. Värme inifrån och utifrån, det funkar säkert – bara ett tips, lägg dig i badkaret så får du nog upp värmen.”

”Tyvärr, jag har bara dusch”, säger han.

Kvinnan gör en medkännande grimas, men hon säger ingenting. Hissen är nere, dörrarna gnisslar upp. De kliver in, hon först.

”Men jag har whisky på rummet att värma mig med”, säger han. Som om han ville trösta både kvinnan och sig själv. Inte vädja till någons medlidande, inte framstå som något hjälplöst offer, han har alltid haft svårt för den rollen. Att någon ska tycka synd om honom bara för att han inte har något badkar, det är en motbjudande tanke.

”Så bra”, säger hon och gör tummen upp.

Först när han klivit ur hissen uppe på sitt våningsplan förstår han vad han just sagt till kvinnan. Det där med whiskyn måste ha låtit som en klassisk handelsresandeinvit, kanske framförd med ett slipprigt tonfall i någon svartvit film med Sture Lagerwall eller Åke Söder-blom, och för ett kort ögonblick känner han sig som en idiot. Whisky på rummet, om damen förstår vad jag menar, höhöhö.

Sen tar tröttheten över igen, han orkar ingenting nu för tiden. Bara tanken på att bjuda in en okänd kvinna på rummet, nej vem tror han att han är?

Han går och lägger sig direkt, efter att han borstat tänderna och svept in sig i det där extratäcket som han mycket riktigt hittat i klädskåpet. Han knäpper på klockradion på nattygs-bordet, det är några sena eftermiddagsnyheter på P1 han ramlar in i, han hoppas att de snart kommer att sända något inslag från London – han tycker om när Daniel Alling rapporterar om brexit, han somnar så gott då. Alla politiska turer fram och tillbaka och att han inte personligen måste befatta sig med det, han struntar väl i brexit.

*

Morgonen därpå vaknar han av att telefonen ringer, den där fasta hotelltelefonen som står på skrivbordet.

”Hej, det är från receptionen, du har besök.”

Och när han kliver ur hissen på bottenplanet – då står hans syster där och väntar. Med kappan på och en mössa neddragen över öronen, han ser att det har snöat en hel del på henne, hon har snö till och med i ögonfransarna.

De står där och betraktar varandra. Ingen kram, inte ens ett handslag. De har aldrig varit mycket för kroppskontakt, inte ens i barndomen. Ingen i familjen kramades, inte vad han kan komma ihåg.

Men han har tänkt att åtminstone någon måste få höra hur ligger till med honom, det är därför han har ansträngt sig och tagit kontakt med henne. Så att allt inte kommer som en chock för familjen längre fram.

Hans syster har dränkt in sig med parfym, märker han, liljekonvalj måste det vara, lite för mycket, och han känner illamåendet komma.

”Du är här”, konstaterar han. ”Äntligen.”

”Svårt att komma ifrån”, säger hon. ”Du vet hur det är.”

Han nickar.

”Så tidig du är”, säger han och tittar på sin armbandsklocka. Men han har ju trots allt fått sova ganska många timmar, räknar han ut. Eller … sova och sova, förresten, han har till-bringat 15 oroliga timmar i sängen, och när han steg upp var han genomfrusen trots extratäcket, förmodligen kommer kylan inifrån honom själv.

”Jag tänkte att vi kunde äta frukost tillsammans”, säger hans syster. ”Det var länge sen jag åt en riktig hotellfrukost. Och jag har redan betalat för mig i receptionen, de tog swish.”

”Själv brukar jag inte äta någon frukost, jag har aldrig någon aptit på morgnarna.”

Eller någon annan tid på dagen heller, tänker han. Det är så det har blivit.

”Men en kopp kaffe kan du väl ta”, säger hon.

Han nickar igen, och sen visar han henne vägen in i frukostmatsalen, ganska mycket folk redan, han går före och väljer ett bord.

”Du kan gå först”, säger han. ”Så håller jag bordet så länge.”

Hon har ytterkläderna på när hon går runt och plockar på sig av frukostbuffén, hon tar tid på sig och väljer noggrant, hon har händerna fulla när hon återkommer till bordet. Men hon sätter sig inte ner, hon är på väg mot kaffeautomaten.

”Svart eller med mjölk? Socker?”, frågar hon.

”Svart, inget socker”, säger han.

Men när hon återvänder med kaffet är det med mjölk i alla fall.

”Jag tror du behöver näring”, säger hon, ”lite mjölk om inte annat.”

Men han tror inte han kommer att kunna dricka något, den där förbannade liljekonvaljdoften lägger sig över deras bord. Det är en lukt som hotar att ta över hela luftrummet omkring honom, han hostar till ett par gånger. Har hon inte alltid luktat parfym, för mycket parfym, så länge han kan minnas?