En efterlängtad vy varje söndag förmiddag? Nej, många Möcklehultsbor hade nog hellre stannat hemma på veckans enda arbetsfria dag och sluppit sammanlagt fyra mils vandring. Först i mitten på 1800-talet byggdes en ny kyrka mer centralt i socknen. På så sätt halverades söndagssträckan; 1100-talskyrkan blev Gamla Hjälmseryds kyrka och lämnades att förfalla.

ST: En grusväg utmed en sommargrön stängslad beteshage med stenar och stenmur. Bakom en stenmur och ett stort lövträd skymtar en gammeldags gråbrun stenkyrka med små fönster, en separat klockstapel och, bakom en trädridå, ett vitt trähus.

En bit in på 1900-talet väckte kyrkoherde Carl Nicklason tanken att återuppbygga den gamla kyrkan. Han fick så småningom en utmärkelse av självaste konungen: på bara sju år lyckades man både samla in pengar och spridda inventarier och kunde återöppna kyrkan. Just när jag tittar förbi är kyrkan smyckad för begravning: kantorn sjunger stämsång med begravningsentreprenören, som kan berätta att dopfunten (signerad Njudungsmästaren!) lär ha hittats i en grisakätte!

ST: Ett enkelt stenaltare under ett rundbågigt fönster. I förgrunden syns en uppsättning med rosa rosor samt hörnet på en träkista.

Konstnären bakom både altarkorset och den här Mariabilden är träsnidaren och evangelisten Eva Spångberg. Hon kallade sig ”förkunnare i trä” och har gjort verk i många kyrkor. Men detta är hennes hemmaplan: fram till sin död 2011 bodde hon här i Gamla Hjälmseryd, bara ett stenkast från kyrkan.

ST: En snidad träfigur på en liten hylla mot en vitputsad vägg. Maria, klädd i blå klänning, håller om barnet som sitter i hennes knä. Båda har guldkronor och barnet håller en guldfärgad glob med ett kors på.

Vägen söderut mot Möcklehult – njutbart i klar augustiluft med friska, men milda vindar.

ST: En grusväg svänger svagt åt höger. I förgrunden omges vägen av steniga slänter med torr vegetation. En bit fram öppnar sig landskapet. Luften är klar och himlen är blå med lätta moln. Lövträdens kronor dras åt vänster i bild.

Första gården jag ser i Möcklehult är just den där Peter Nilson själv växte upp. Som många andra i byn är den både bebodd, välskött och rödmålad med vita knutar.

ST: Torrt långt sensommargräs i förgrunden; längre bort en stenigare, klippt sluttning och ett mindre rödmålat hus med vita knutar, fönsterbågar och veranda. Trädgården har blommande rabatter och omges av ett rött staket och flera stora träd.

Förmodligen visar den här färgsättningen en sannare bild av byns historia: grå. Det där med rödfärg var länge bara för finare folk, som ville imitera murade tegelhus. Men i takt med att fler kunde haka på trenden i slutet av 1800-talet började det finare folk istället måla sina (större) hus gula.

ST: En gräsväg leder svagt uppåt till två små bodar i omålat, väderbitet trä, omgivna av stora gröna lövträd.

Moagatan leder österut från byn – en fägata mot ängar och betesmarker, men också till ”forn-Möcklehult”. Nästan alla dess invånare lär ha drunknat när de skulle gena över isen på väg till en begravning. Ett Guds straff? Det fåtal som fanns kvar övergav hur som helst byn och startade om lite längre västerut.

ST: En grusväg omgiven av stenmurar och stora, skuggande lövträd. Längre bort utmed vägen syns solbelyst öppen mark.

Tokiga stockholmare: så beskriver ägarna sig själva på hemsidan. Men utbud och miljö på Smedjans Butik och café var allt annat än tokigt: både den nattbakade fläskkarrén med extra goda pommes frites och kaffet på maten med min första ekorrkaka någonsin.

ST: En grå keramiktallrik med skivat kött, grönsallad med rädisor samt en stålkorg med pommes frites.

Gränsbäcken – en given benämning på bäcken som är Möcklehults södra bygräns, men också gräns mellan län, stift, kommun och socken. Den stensatta bäckfåran och den superfina bron, som här tar mig till Kronobergs län, är minnen från 1800-talets sjösänkningar.

ST: Solen skiner på gräs och ormbunkar ovanpå en liten valvbro i sten i granskog. Den stensatta bäckfåran är ett par tre meter bred, och vatten täcker bara hälften.

Kvarnar var viktiga, såklart. Här någonstans fanns det största fallet i Gränsbäcken, som grannbyn lagt beslag på sedan länge. Möcklehultarna byggde egna, enklare kvarnar, men när staten (kring 1700) började registrera och ta ut kvarnskatt kom statliga spioner ut för att nosa upp dem. Det kan du läsa mer om i just den text som finns i SmåLit-kartan.

ST: Solen skiner på en kvarnsten, delvis täckt av mossa, som ligger i ett stenröse i granskog.

Lammhult är en välkänd ort för möbelköp – inte rätt läge just på cykelturen. Loppisfynd kan funka bättre, och på denna fanns mycket att välja på. Men bara blommorna var skäl nog för ett snabbt stopp.

ST: En vit, kantig liten byggnad.  Utanför står flera stora blomkrukor med färgrika blommor, några banankartonger, bord och stolar. Intill den öppna dörren står hyllor med småprylar.

Ljuvlig augustivägkant: blommande ljung bland lingonrödatuvor. En fördel med att cykla brukar vara att man hinner se även kantareller, men denna torra sommar har fynden varit färre än vanligt.

ST: Närbild på lingonris med klasar av röda lingon. Ljung växer också i riset.

Rundan blev närmare sex mil, nere till vänster på kartan syns kringelikrokarna kring Möcklehult sevärdheter. De många sjöarna mellan Lammhult och Rörvik ser man tyvärr rätt lite av från modernare vägar. Men det tog sig på slutet: återigen grusväg mellan åkrar, hagar och skogsdungar, med vackra vyer och många fina gårdar.

ST: Kartbild med landsbygd och många sjöar. En grön linje visar cykelrundan med kilometermarkeringar.