Peter Nilson

Peter Nilson (1937–1998) föddes i Näsby, men familjen flyttade snart vidare till en gård i Möcklehult. Han valde först en akademisk bana som astronom, vilken han senare övergav för skrivandet. Peter Nilson skrev både fack- och skönlitteratur. Ofta rörde han sig mellan naturvetenskap och humaniora, som i essäboken ”Stjärnvägar” från 1991. I Peter Nilsons sista bok ”Den gamla byn” återvänder han till hembygden i Möcklehult och berättar byns historia. Boken handlar om människorna som bor där, om byns tillväxt och om moderniseringen av jordbruket.

Utflyktstips: Besök byn Möcklehult, där Peter Nilssons historier ofta utspelar sig. Här finns både fik och en fin badplats.

På 1690-talet hade myndigheterna upptäckt en ny inkomstkälla: att man kunde skattlägga rinnande vatten. Före den tiden hade bönderna byggt kvarnar var de ville. Från början av 1700-talet måste kvarnarna registreras hos myndigheterna så att skatt kunde utkrävas för dem.

Kvarnen var en livsnödvändig inrättning för bonden. Varje by måste ha en kvarn inom rimligt avstånd, helst inte längre bort än att fattigt folk kunde bära sina mäldasäckar på ryggen. Möcklehult hade sin stora gränsbäck i söder med mănga forsar och fall, men det största fallet hade åboarna i grannbyn Älmhult lagt beslag på redan i urminnes tid och byggt kvarnen som kallades Bantas. Längre ner utmed bäcken hade Möcklehultsboarna gjort sina egna dammar och byggt små skvaltkvarnar.

Plötsligt var detta olagligt. Forsarna i bäcken var kronans egendom.

I Ohs en mil västerut fanns ett stort fall vid Ruskens utlopp mot söder. Där var det aldrig brist på vatten, och ägarna till Ohs bruk såg helst att Möcklehultsbönderna körde den länga vägen genom oländig skog och malde hos dem så att förtjänsten hamnade där. När de nya skattelagarna blev kända skickade man spioner till Möcklehult för att spana efter ”smygkvarnar”.

Genom Ivarsbygget, Möcklehults gamla nybygge, rann en bäck norrifrån ner mot Grunnen. Även där hade man byggt en kvarn som ingen betalade skatt för.

I oktober 1715 förbjöd häradsrätten alla kvarnar i Möcklehult. Märkligt nog hade beslutet ingen verkan – kanske rev man ner kvarnarna och byggde upp dem någon annanstans. Sju år senare kom klagomål från inspektorn och bruksbokhållaren på Ohs att det fortfarande fanns två olagliga kvarnar i Möcklehult.

I januari 1728 hade man upptäckt att det fanns fyra kvarnar.

Från Ivarsbygget kallades Måns Ivarsson till rätten för att stå till svars för sina kvarnbyggen. Johan Haraldsson i Möcklehult hade också byggt kvarn och malt utan att betala skatten, och han fick böta 40 daler. Även Skärpingarna i Nubbabygget hade en kvarn. Per i Lida och hans son Isak Hjelmberg stämdes för att ha malt hos Jonas Skärping, men de försvarade sig med att de bara hade lämnat säd till honom: det gick inte att mala, för kvarnen var ”nedslagen”.

Det skymtar en fantastisk episod bakom den notisen: att fiender till Möcklehultsbönderna har tagit lagen i egna händer.

Någon gång under vintern 1727-28 hade en skock karlar från Ohs kommit smygande genom skogarna och gått till angrepp på byns kvarnar. Hjul och kvanstenar var sönderslagna och utkastade i bäcken. Ett par hundra år efteråt mindes man fortfarande en förbittrad strid mellan Möcklehult och Ohs och att Möcklehults invånare hade gett vika för övermakten. Osämjan fortsatte i generationer och förvandlades till en rituell fiendskap. Varje midsommar in i 1940-talet möttes ungdomar från bägge hållen och utkämpade blodiga knytnävskamper mot varandra.

I maj 1738 gick byborna äntligen till tinget för att få en laglig kvarn i bäcken. Rätten tvekade: andra kvarnägare kunde lida skada och mark kunde bli översvämmad. De som ville protestera kunde göra det vid nästa ting, men ingen hörde av sig, och kvarnen blev byggd vid en fors nära utloppet Grunnen.

En stig som kallades Kvarnavägen ledde dit längs sjöns sydöstra sida. Halvvägs fanns en fyrkantig sten vid vägkanten, Puste sten, där man kunde sätta ifrån sig mäldasäcken och vila en stund när man var på väg ner eller mjölsäcken när man gick hem. Kvarnplatsen fick heta Sjöhemmet. Det byggdes såg, kvarnstuga och en annan stuga åt en torpare. En arbetare som grävde kanal vid sågen lär ha levt i veckor på enbart honung och vatten.

Idag är Sjöhemmet en underbart vacker plats med många kanaler och små forsar, broar, dammar och ruiner av kvarnens stenfundament. Bäcken brusar och glittrar i solljuset där det strilar ner mellan lövträdens kronor, och ett kort stycke bort rinner den ut i Grunnen. Detta är ”grwnö ooss”, ett av de urgamla gränsmärken som skilde Njudung från Värend.

På en höjd bortom kanalerna ligger en majestätisk jordkällare. När man ser den på långt håll kan man tro att det är en forntida kungagrav.