Viktor Rydberg
Viktor Rydberg (1828–1895) föddes i Jönköping och tillbringade stora delar av sin barndom som fosterbarn. Ändå lyckades han utbilda sig och kom med tiden att bli en av Sveriges mest kända kulturpersoner som även valdes in i Svenska Akademien. Idag förknippas han särskilt med romanen ”Singoalla” och juldikten ”Tomten”. En av böckerna som utspelar sig i Jönköping är den historiska romanen ”Vapensmeden” från 1891. Boken skildrar samhällsomvandlingen efter reformationen och handlar om smeden Mäster Gudmund. I boken finns även Viktor Rydbergs berömda dikt ”Betlehems stjärna” som efter Alice Tegnérs tonsättning har blivit julsången ”Gläns över sjö och strand”.
Utflyktstips: Följ den porlande Dunkehallaån genom grönskan i Dunkehallaravinen. Just här, i trakterna kring Talavids backar och Dunkehalla placerade Rydberg Mäster Gudmunds smedja.
Uppläsare: Sanna Ingermaa Nilsson
Tidigt på morgonen, en vårdag med solglimtar mellan digra regnmoln- dagen efter den, då Svante harpolekaren anlänt till Talavid – stod mäster Gudmund vid den halvöppnade gallerporten och talade till sin mångårige medarbetare, gesällen Henrik, allmänt benämnd Fabbe. Mäster Gudmund var högvuxen och borde sett ut som smed, eftersom han var det och var son, sonson och sonsonsson av smeder; men ändå såg han icke ut som smed, ty han hade en smal, nästan insjunken bröstkorg och saknade den där muskelställningen kring ögonvinklarne och munnen, som vanligen skönjes hos Valands yrkesbröder. Medan han talade, ritade han med käppen på marken och såg stundom upp med en varnande, vemodig blick på Fabbe.
Fabbe var en undersätsig karl med spelande ögon. Han bar kring halsen ned på bröstet en ståltråd, i vilken hängde kistlås och skrinlås som pärlor å ett snöre, på ryggen en gesällränsel, å ena sidan en matpåse och en tennflaska, å andra en väska och i handen en påk. Medan han lyssnade till mästers ord, voro hans ögon riktade mot den mitt å gården stående jättelindens krona, i vilken morgonsolens glitter lekte och vari starar och andra sångfåglar väsnades och sjöngo i kapp med de nyss började hammarslagen från smedjorna.
-Här vid tröskeln till mitt hem, sade mäster Gudmund högtidligt, spörjer jag dig än en gång: vill du icke stanna, Henrik? Samma fråga har jag vid denna port vid denna tid på året gjort dig tjugu gånger…
-Tjugutre gånger, mäster, rättade Fabbe med ruelsefull ton.
-Dess värre: tre och tjugu gånger. Du är nu icke längre ung, som när du började ditt kringstrykande sommarliv…
-Jag var då tjuguett år och är nu fyrtiofyra…
-Ja, och har redan litet grått insprängt i håret. Kom ihåg, Henrik, att på rullande sten växer intet gräs. Än några år, och du har din bästa tid bakom dig. Jag frågar dig åter: vill du icke övergiva detta vagantliv, som förskingrar fyra månader av ditt arbetsår?
-Mäster, jag kan det icke. Jag säger vad jag sagt så många gånger förr: jag kan icke hålla ut länge i verkstaden efter flyttfåglarnes hitkomst.
-Står det dig icke fritt att tillbringa dina söndagar på Kortebo, där det torde vara lika vackert som kring dina landsvägar ?
-Hjälper icke, mäster. Jag måste ut och vädra mig.
-Hur du tänkt dig vandra vägarne fram med krökt rygg och vitnat hår? Den dagen torde komma. -Ja, mäster, och jag förmodar att min sotsäng blir ett dike.
-Då är du ohjälplig, Henrik. Ack, jag trodde, att du med åren . . .
-Under åtta månader är jag ju flitig.
