Thom Lundberg

Thom Lundbergs (född 1978) debutroman ”För vad sorg och smärta” är en släkthistoria som skildrar resandefolkets historia i Sverige. Hans egen släkt tillhör denna minoritet och boken bygger både på skriftliga källor och berättelser som förts vidare genom släktingar. Boken tar upp de så kallade ”tattarkravallerna” i Jönköping 1948. En lynchmobb drog då fram runt Östra torget och attackerade resandefamiljer som bodde i området. I boken flyr familjen Klostermann staden efter kravallerna.

Utflyktstips: På Hovrättstorget finns ett minnesmärke som påminner förbipasserande om raskravallerna 1948. Skulpturen är skapad av den lokala konstnären Mario Rojas och föreställer skuggorna av en familj.

Uppläsare: Mathias Lithner

Han reste upp cykeln och började trava vedkubbe på vedkubbe. Korpen stod stilla och lät Olof utföra sitt arbete, och i staplandet av veden mindes han en händelse från barndomens Öster: Det fanns en gammal resandekvinna som hette Benedikta i huset bredvid deras. Hon levde ensam och fick sällan besök. I hennes kåk bodde tre andra familjer, som tji honkade resande, utan som var vanliga hjon. Det var som att livet gjorts särskilt svårt för henne som behövde dela luften med människor av annan sort. Hon satt ofta på en stamlo utanför kåken med en dikkla hårt knuten runt det slitna ansiktet, smackande på sin smala och fullstoppade sambuna. Där kunde hon slött dikka på de förbipasserande och låta tiden gå. Olof mindes hennes blick som hållande vetskap om andra världar och stora hemligheter, men han vågade sig tji fram till henne, utan betraktade istället på avstånd. Valentin var lika feg, men Syster rultade jollrande fram – hon var ju bara två år gammal och orädd för det främmande. Amandus och Severina gick ibland över med kabin och sitt sällskap. Amandus fyllde hennes tobakspung med lite av hans tiali, men de kunde tji gärna värna om alla ensamma åldringar på Öster, för de gamla och förbrukade var många i stadsdelen. En dag dog hon, och många gjorde sig nu besväret att äntligen besöka den gamla, för kanske kammade hon något av värde som ingen hävdade rätt till. Olof följde med Amandus över till Benediktas knappa bostad. I rummet, som var kombinerad sovkammare, kök och toalett, gick det knappt att ta sig fram. Ved, ved överallt, över golvet, uppför väggar och under sängen. Ingen förstod hur hon hade fått tag på all denna ved, eller hur hon obemärkt hade kunnat få in den i sitt kyffe, men Benedikta verkade ha samlat under flera år. Den vintern var det ingen i Olofs hus som behövde frysa, och veden räckte ända till sommaren.