Peter Törnqvist

Peter Törnqvist (född 1963) växte upp i Småland och Västergötland. Han har sedan debuten 1998 skrivit ett tiotal böcker i flera olika genrer. Mest uppmärksamhet fick romanen ”Kioskvridning 140 grader” som nominerades till Augustpriset och ledde till att författaren tilldelades Svenska Dagbladets litteraturpris. Boken utspelar sig i Westra Härad, ett historiskt område som bland annat omfattar Svenarums socken i Vaggeryds kommun, där Peter själv har bott. Författaren har genrebestämt romanen som en ”wästern”.

Utflyktstips: Ta en tur till badplatsen Lomudden vid Rolstorpasjön i Svenarum. Det är, enligt Peter Törnqvist, ”en granner liten plaja med sandstrand och smått tropisk feeling”.

Uppläsare: Petter Andersson

Ute vid vassarna gick som alltid några kårar på sjön när den trängde sej förbi nordudden. En vindsurfare var ute. Man såg seglets hajfena stryka bakom vassen.

Barn och vuxna plaskade i lagunen.

Det är nåt med badare som aldrig slutar fascinera. Hur dom låter sej förlekligas av aktiviteten. Bli nästan utjämnade. Alla blandas. Alla är kropp. Man kan ingenting ta med sej i vattnet. Var god lämna vitvarer och vanföreställningar på land. Men visst, gärna snorkel och cyklop.

Människan består till två tredjedelar av vatten. Bara guöörkan slår henne. I plurret hör hon därför mera hemma än på land. Längtar förstås hem. Hem till urhemmet, förstlingsguppandet. Aminosyrernas sorglösa dagar. Före skinnsofferna och allt det trubbiga våldet, så trubbigt att det är osynligt.

Med simfötterna på blir människan den amfibie hon försöker utplåna.

– Nåja. Somlia leksake e allt dyrare än annra, påpekade Lille-Ljung.

Surfaren kläcktes fram ur vassen. En tjej.

Svarthårig.

I solglittret.

Tjippen öste sand över låren. Lenare materia än detta finkrossade berg vid Skränudden fick en leta efter. Både plajan här och Kronoparkens ocean bakom av lågmäld morän och grus och sand hade leklystet nog förts hit av isälven en gång, uppifrån Vätternbäckenet, före Forn-Bolmens dagar. Inlandsisen själv hade markberett. Smålanns alla moar är fruset vattens verk.

Hel baddräkt … påskblå.

– Påskblått, va faan e de. Men bäärjet, var hade de växt då. Allså stått. Som maldes ne.

– Nä de va la urbäärj. Ur å skur-bäärj. Kvatts, fältspat å skimmer. Nära å långt båttifrå.

Grönstensförekomsten i terrängen innanför vore också värd att nämnas. Sannolikt var det utfälld kalk från denna bergart som gynnade orkidéerna spindelblomster och korallrot inne i sumpskogen mellan sjön och vägen, skyggt anonyma i sin gulgröna blekhet, bortom udden. Men det sket la ungdomen i.

Brädåkerskan kom infräsande i full sula. Lätt bredbent, svikt i knäna. Ett proffs. Ett fullblod.

Nonchalant, som om hon lessnat tvärt, fällde hon seglet, tretti meter ut, och klev av mitt i inbromsningen, så att allt plumsade, människa, plast. Hon bottnade till navlen där ute.

Nej. Det var ingen känning. Men brädan var Lennart på Svensbyggets.

– Men var hade de stått?

– Vetelafan. Stått på trekvatts. Så att isen bara så … Tjoff. Hyvvla dän.

Det var naturligtvis så att sanden kom från andra räjonger, kanske tie-, hundratals mil bort, och flera istider bakåt. Liksom deras egen lokala bergart i finmalt skick nu skavde i badbraller och knastrade mellan tänderna på fjärran ort, eller tid, i sin tur. Det ingav både lugn och förtvivlan.

Som namnet ögongranit. Den hade ögena med sej. Ögena på en.

– Vid Teutates. Vem fanken e de.

Surferskan kryssade sej igenom dom lekande familjerna och drog brädan efter sej. En liten kille kom springande längs stranden. Ropade nåt. Hon lyfte armen och vinkade. Från vänster ropade Lennart. Hon lyfte armen mot honom också och tackade för lånet.

Dom stirrade på henne, invärtes. Utåt försökte dom bara se måttligt tagna ut av hennes kropp och allmänna uppenbarelse.