Mian Lodalen

Mian Lodalen (född 1962) är uppvuxen i Jönköping. Där hon tidigt blev ett känt ansikte som aktivist och debattör. Hon har skrivit kultförklarade böcker om lesbisk kärlek, men också flera delvis självbiografiska böcker som handlar om uppväxten i Jönköping. ”Dårens dotter” utgår från relationen till pappan och utspelar sig i olika delar av Jönköping, bland annat på Ekhagen, Ryhovsområdet, Vätterstranden och i själva stadskärnan.

Utflyktstips: Ta ett kvällsdopp i Axamosjön en ljum sommarkväll. Just på den här platsen utspelar sig en scen i ”Dårens dotter”, där pappan går igenom isen i betydligt kallare vatten.

Uppläsare: Petter Andersson

Jag går in och lägger mig min säng i skrubben. På morgonen vaknar jag igen av ett skrik. Men den här gången kommer det nere från sjön. Och det är inget knullskrik, Det är ett mansskrik. Kanske pappas. Huset är tomt. Antagligen är det pappa.

Jag hoppar i mina byxor, drar på mig min tjocka tröja och trycker ner fötterna i stövlarna utan strumpor och springer ut i snön. Mellan granar och björkar ser jag Carro nere vid stranden. Hon skriker ut mot sjön, vänder sig om och fortsätter skrika upp mot vägen. Jag förstår på en gång att pappa är i fara. En granne lubbar mot stranden med öronlapparna fladdrande runt öronen.

Jag snubblar i snön, stövlarna är hala, men jag kommer upp direkt. Nere på stranden ser jag att pappa ligger i en vak. Han har armarna på isen och huvudet mitt emellan. Han skakar. Grannen ropar ut mot honom

”Hjälp är på väääääg. Ligg still! Hjälp är på väääg.”

Stackars pappa som ligger och skakar och gråter på isen utan att kunna komma upp. Hur fasen ska någon kunna dra upp honom? Isen är tunn. Det märkte jag igår. Jag provade med foten precis intill strandkanten och då frasade den under fötterna. Helvete också! Hur kunde han ta sig så långt ut?

Carro fnissar i sina kupade händer.

”Det är ingen fara. Han skakar för att han skrattar”, säger hon utan att titta på mig, och slår sedan armarna om sig själv för att hålla värmen.

En annan granne kommer precis ångande till strandkanten med ett rep i handen. Han kastar ut det som en lasso. Första gången kommer det inte tillräckligt längt fram så han får göra om det. Andra gången lyckas pappa få tag i linan som har en ögla i hans ände. Granngubbarna och Carro längst bak vid repstumpen tar sats och börjar dra för att rädda pappa ur vaken.

Pappa tittar upp och nu ser jag det. Han garvar så att axlarna far upp och ner. Alla sneda tänder syns.

Pappa ser ut som en fet, klubbad säl där han kasar fram på isen med armar långa som boaormar. Hela tiden flabbar han så att överkroppen rister.

Det ryker om hans kropp.

Han tackar grannarna för hjälpen och berättar, med vattnet rinnande från håret, att han ”bara skulle ta en cykeltur när isen plötsligen brast under hjulen”.

Det är så typiskt honom att cykla ut på sjön. Han kan inte låta bli. Förra vintern, när isen var en halvmeter tjock eftersom det var den kallaste vintern i mannaminne, körde vi ut på isen med bilen. Det var i och för sig bland det stolligaste jag har varit med om. Bilen snurrade runt, runt som Virvelvinden utan att pappa hade kontroll över den, men det blev ett jävla liv på grannarna. Alla klagade. Närmsta grannen stod och hotade pappa över staketet att han minsann ”tänkte samla ihåppa namnundeskriftä och få te en tvångsfössäljning”.

Pappa bara garvade. Och namninsamlingen rann också den ut i sanden. Pappa klarar sig från allt. Alltid.

Bilen gick inte igenom isen som tur var men cykeln ligger nu på botten av Axamosjön.