Martha Sandwall-Bergström

Martha Sandwall-Bergström (1913-2000) skickade in sin första text om Kulla-Gulla till en barnbokstävling och vann. Det blev starten på en omtyckt bokserie om den föräldralösa flickan i Småland. Berättelsen är inspirerad av bygden runt Nävelsjö där författaren växte upp och har ett starkt klassperspektiv. Genom Kulla-Gullas vardag skildras kontrasterna mellan torparlivet och tillvaron på herrgården Höje. Fattigdomen var stor och även barn tvingades arbeta hårt. Kulla-Gullas sätt att hantera orättvisor och motgångar är ett viktigt inslag i böckerna. Hon är både klok och stark. Samtidigt finns det i böckerna en stor medkänsla med både människor och djur som har det svårt.

Utflyktstips: Martha Sandwall-Bergströms föräldrar drev Lannaskede brunn, dit sjuka kom för att ta del av hälsokällans vatten. Anläggningen finns inte kvar längre, men den vackra trakten runt Svartåsen kan upplevas med utgångspunkt från Landsbrorundan som passerar genom Landsbro och Nävelsjö.

Uppläsare: Petter Andersson

Det regnade än värre nu. Vattnet flöt i små rännilar, på gångstigen från stugan, som låg högst, och ned till lagården och uthusen. Gulla klafsade oberört igenom dem, det sa skvatt och klifs och klafs om de uppnosiga träskorna.

Skrålla kände sig tydligen redan bekant med henne, för i dag tog hon emot med ett råmande. Gulla gick upp i båset och klappade henne, kliade henne mellan hornen och jollrade:
– Skrålla lilla, fina kossa, gullhorna…
– Muu, svarade Skrålla och slickade Gullas hand med sin sträva tunga. Muu…
– Tack för dä, sade Gulla artigt, ty det var inte svårt att begripa att Skrålla menade att de var vänner nu. Tack för dä, gullhorna, smörblomma…

Hon fortsatte att jollra med kossan tills oxen i sin avbalkning tyckte att det gick för långt. Han sträckte huvudet över balken och lyckades ge Gulla en knuff där bak.
– Muuooo, bölade han hest och pockande.Gulla vände sig hastigt om och lyckades undgå ännu en knuff. Hon skrattade och puffade honom vänskapligt tillbaka.
– Va ä dä mä dej, oxpalt? Sir du inte att ja pratar mä Skrålla? Din tur kommer, den också. Lugn dej bara! En har väl inte två tungor i munnen heller!

Gullas sätt att arbeta var effektivt. Vid fyllda tolv hade hon redan flera år av erfarenhet bakom sig och hon hade lärt sig att rätt utnyttja de kraftresurser hennes spensliga armar ägde. Hon tog inga stora bördor, om hon kunde undvika det, och hon skyndade aldrig över ett arbete för att sedan med andan i halsen och flämtande av trötthet få fem minuter att ta igen sig på. Sådant hade hon funnit vara dålig uträkning. I stället tog hon små bördor, som hennes armar gott orkade med, och gick hellre flera gånger med dem än en gång med en stor. Hon rörde sig med jämna och taktfasta rörelser, andades lugnt under arbetet och ägnade stor uppmärksamhet åt vad hon hade för händer.

Nu mockade hon och gjorde rent i båsen, sopade lagårdsgolvet, drog fram var sin hötuss åt djuren och rörde ihop havrekli och vatten till drav åt de åtta hönsen, som satt på sina pinnar ovanför svinstian. Sist mjölkade hon, satt där på pallen med stävan fastklämd mellan sina kantiga knän och huvudet lutat mot Skrållas varma kropp, medan fingrarna rytmiskt spändes och slappnade och mjölkstrålarna med ett spinnande ljud träffade stävans botten.