Maria Gripe
Maria Gripe (1923–2007) skrev över trettio barn- och ungdomsböcker, varav många har översatts och filmatiserats. I böcker som ”Tordyveln flyger i skymningen” utvecklade hon en egen stil som kan beskrivas som en sorts fantastisk realism. Inspirationen kom ofta från Småland, där hon tillbringade mycket tid tillsammans med konstnärsmaken Harald och dottern Camilla. Familjen ägde ett torpställe i Hullaryd, där hon gärna promenerade i den omgivande naturen med mörka skogar och trolska sjöar. Maria Gripe upplevde naturen som magisk, vilket speglar känslan i hennes böcker.
Utflyktstips: Parkera vid Noens friluftsbad och följ Adelövsvägen norrut. Enligt dottern var detta ett promenadstråk som Maria Gripe gärna gick. Efter någon kilometer kommer du till ett fält på vänster sida. Här finns jättekastet Bocka sten med en martall på toppen. Detta var en plats som särskilt förundrade författaren.
Uppläsare: Vera Veljovic
– Det kom en stor svart insekt in genom fönstret och flög rakt på mej! Här mot pannan! Det gjorde faktiskt ont!
De såg insekten dunsa från den ena väggen till den andra. Sen flög den mot David, träffade honom också i pannan, och dök ner mot golvet. Där hamnade den på rygg och låg nu med sprattlande ben. David böjde sig ner och tog upp den.
– Nej, ta inte i den! skrek Annika.
– Det är en tordyvel. Man ska alltid hjälpa tordyvlar som ligger på rygg. De kan inte vända sej själva.
David visade Annika tordyveln som kröp i hans ena handflata. Han tänkte släppa ut den igen genom fönstret. Jonas kom med en sticka för att få tordyveln att krypa över på den, men bar sig så klumpigt åt att den på nytt föll i golvet och försvann ner mellan golvtiljorna.
– Hur ska vi få upp den nu? sa David.
Det var förstås bara gammalt skrock, men det sas att det betydde otur, om man gjorde en tordyvel illa.
De försökte peta efter den med stickan, men den var borta.
Då upptäckte Jonas, att tiljan som den försvunnit under gick att rubba. Den satt lös. De tog tag i varsin ände, tiljan var ovanligt bred, det var tungt men annars ingen konst att lyfta den.
I detsamma ringde telefonen nere i huset. De hade inte tid med den nu, den fick vänta. David lyste med ficklampan i springan men kunde ingenting se. Tordyveln hade hunnit undan. Han kände efter med handen, men fick inte tag i den.
Nerifrån huset hördes telefonen ringa och ringa…
Jonas låg raklång på golvet och kikade in under tiljorna. Det var en massa damm och skröfs men för övrigt var det tomt just här, inga spån eller annan fyllning. Han lyste och trevade med handen…
Nere i huset ringde telefonen.
– Jag blir galen på de där signalerna! sa Annika.
Jonas trevade och lyste. Bredvid honom låg David.
– Ser du den inte? David kände sig märkvärdigt nervös. Tordyveln måste upp. Den skulle inte klara sig annars.
– Lugna dej lite!
Jonas svepte med ljuskäglan. Rörde det sig inte i dammet därborta? Han stack in armen så längt han kunde, men kände ingenting. Han lyste igen och kollade. Jo, det rörde sig! Men utom räckhåll för honom.
– David, du har längre armar än jag. Titta därborta där jag lyser nu!
David såg och sträckte in armen och trevade. Han fick ett häpet uttryck i ansiktet.
-Vad är det? sa Jonas.
David drog undan handen. Tordyvel fick han inte, men han hade stött emot nånting
– Lys igen, Jonas! Längre in! Åt höger!
Jonas lyste – och nu såg de bägge! Det glänste nånting därborta! Det såg ut som ett skrin av nåt slag.
– Når du det? frågade Jonas.
Jo, visst nådde David det. Han sträckte in armen igen, fick grepp om skrinet och drog fram det. Det stod nu i utrymmet mellan tiljorna. Jonas tog fram näsduken och dammade av det ovanpå. Det var ett gammalt träskrin med mässingsbeslag. Det var beslagen som glänst till i mörkret när de lyste på dem.
David lyfte upp skrinet och ställde det på golvet.
– Titta! Tordyveln! viskade Annika och pekade.
På nyckeln som satt i låset på skrinet satt tordyveln helt stilla. Den gjorde inget försök att komma undan när David tog den och släppte ut den genom fönstret.
– Vad tror ni det är i skrinet? Vi kan väl se efter!
