Astrid Lindgren

Astrid Lindgren (1907–2002) är utan tvekan Smålands – och kanske hela Sveriges – mest kända författare. Tack vare hennes berättelser om Emil har nästan alla barn hört talas om Mariannelund. Vem minns inte hur Emil hissade upp Ida i flaggstången för att hon skulle kunna se ända till Mariannelund? Eller hur han fick åka till doktorn i samma stad efter att han stuckit huvudet i soppskålen? Den senare berättelsen ingår i den första boken om Emil i Lönneberga från 1963.

Utflyktstips: Promenera längs Norra gatan i Mariannelund tills du kommer till nummer 6. Här spelades besöket på doktorsmottagningen in till filmen om Emil i Lönneberga. I trakten finns det gott om andra pärlor för den som vill gå i Astrids och Emils fotspår.

Uppläsare: Petter Andersson

©Astrid Lindgren/Astrid Lindgren Aktiebolag

Emil hade åkt till Mariannelund flera gånger. Han brukade tycka om att sitta där högt uppe på hästskjutsen och se hur vägen svängde, och titta på gårdarna han for förbi och på barna som bodde i gårdarna och hundarna som skällde vid grindarna och hästarna och korna som betade i hagarna.

Men nu var det så lagom roligt. Nu satt han där med en soppskål över ögona och såg bara en liten bit av sina egna knäppkängor som han kunde skymta genom den smala springan under soppskålskanten. Hela tiden måste han fråga sin pappa: ”Var är vi nu? Har vi farit förbi pannkaksstället än? Kommer vi till grisastället snart?”

Emil hade gjort sig egna namn på alla gårdarna utmed vägen. Pannkaksstället hette så för att de två små tjocka barna i den gården en gång stod vid grinden och åt pannkakor, när Emil for förbi. Och grisastället var uppkallat efter en liten rolig gris som Emil brukade klia på ryggen ibland.
Men nu satt Emil där så dyster och kikade ner på sina knäppkängor och såg varken pannkakor eller roliga grisar, undra på att han tjatade:
”Var är vi nu? Kommer vi inte till Mariannelund snart?”