Åke Edwardson

Åke Edwardson föddes 1953 i Tranås, men familjen flyttade senare till Vrigstad, där pappan öppnade ett konditori. Författaren är mest känd för sina kriminalromaner om Göteborgspolisen Erik Winter som har filmatiserats, men han har också skrivit flera böcker i andra genrer. Han återvänder ofta till den småländska uppväxtmiljön i sina texter. Ungdomsromanen ”Samurajsommar” utspelar sig till exempel på ett sommarkollo utanför Värnamo och musiken från jukeboxen på pappans konditori gav inspiration till romanen ”Jukebox”. 2019 kom romanen ”Bungalow” som, enligt författaren, har starka självbiografiska inslag.

Utflyktstips: Ät en glass på torget i Vrigstad. Här låg kondiset som Åke Edwardsons pappa drev. Många av författarens noveller, romaner och pjäser rör sig runt denna plats.

Uppläsare: Vera Veljovic

Han var fyllechaufför åt Christer och Mats och de två hade träffat ett par flickor inne på Pigalle.
”Vi sticker hem till en av dem nu”, sa Christer när alla kom ut till bilen från dansen. Själv hade han suttit kvar och lyssnat på sportradion eftersom det var OS. ”Vi är tillbaka ett”, fortsatte Christer.
”Varför inte stanna över? Då kan jag köra hem redan nu. Ni kan ta tåget imorgon.”
”Ha ha, kul. Vi ses här prick ett.”
”Och hon då?” frågade Kalle och nickade mot en flicka som stod några steg bakom och verkade hålla balansen mot en annan parkerad bil, en ny Opel. ”Är hon med i gänget?”
”Hon har druckit för mycket”, sa en av de andra flickorna. ”Vi sa till henne men det hjälpte inte.”
”Ni måste ju ta hand om henne.”
”Det kan du göra medan vi är borta”, sa Mats. ”Skjutsa hem henne vetja.”
”Allvarligt?”
Mats ryckte på axlarna. Christer hade redan börjat gå därifrån med de två flickorna de träffat. De bodde tydligen i centrum. Det femte hjulet hängde med armen mot Opeln. Hon försökte fixera blicken på någonting som inte lät sig fixeras. Världen rörde sig där den tidigare varit stilla. Han var stilla. Han gick dit.
”Vaereom?” sa hon och såg sig om.
”De andra gick”, sa han. ”Jag kan skjutsa dig hem.”
”Vaereom?” upprepade hon.
”Vad heter du? Har du ett namn?”
”Klart jag har ett namn!”
”Jag kan ge dig skjuts hem, vad du än heter.”
”Ha ha. Anna, om du måste veta.”
”Hoppa in. Om du kan.”
Hon mådde illa när de åkt en bit, hängde med överkroppen utanför. Han var glad för det, för stolklädselns skull, även om det inte var hans bil.
Han stannade bilen. Hon hade försökt förklara vägen för honom tidigare.
”Jag vet var det är”, hade han sagt.
Nu lutade hon sig tillbaka mot sätet.
”Förlåt”, sa hon. ”Jag är inte van att dricka.”
”Du behöver inte be om ursäkt. Jag har själv mått illa av sprit.”
”Det var inte sprit. Billigt vin. Jag tyckte inte ens om det.”
”Nej.”
Hon tittade på honom.
”Du säger inte mycket.”
”Ska vi fortsätta?”
”Jag mår bättre nu.”
”Då fortsätter vi.”
Han svängde ut från parkeringsfickan. Det fanns fortfarande ljus över himlen, även om augustikvällarna var på väg. Ett fågelsträck flög på rad mot det sjunkande ljuset i väster, som en lång mening utan slut tänkte han, men nu bröts sträcket sönder och meningen var borta, spridd i bokstäver över hela himlen. Hon hade sagt att han inte sa mycket och det var kanske därför han såg fåglarna som ord. Nu samlades de igen högt däruppe till någonting nytt, en annan mening. Och sedan försvann de.
Han svängde av åt höger. Det var tre kilometer kvar till byn där hon sagt att hon bodde. De passerade en gård. Två hästar betraktade dem från ett smalt fält bredvid vägen. De såg ut som fjordhästar, men ljuset var opålitligt nu.
”Sixten och Sven”, sa hon. ”Fjordingar.”
”Vänner till dig?”
”De enda jag har.”
”Tjejerna på Pigalle då?”
”Tycker du att de betedde sig som vänner?”
”Kanske de bara var trötta på dig.”
Hon sa ingenting.
”Jag skojade”, sa han.
”Roligt skämt.”
De körde längs med en sjö. Han såg en båt därute. Det var ingen idé att fiska nu, fiskarna hade gått till sängs nere på botten. Kanske någon som kollade långreven. Det var förbjudet att fiska med långrev och med gäddsaxar. När han var pojke hade han gjort allt det under somrar vid Bråviken hos moster Britta och han hade aldrig blivit gripen av sjöpolisen. Kanske det fisket inte var kriminaliserat då. Han förstod tanken med förbud nu, metoden betydde lång väntan på döden för offret och så kunde man kanske behandla människor men inte fiskar. Lång väntan på döden tänkte han igen. En del kan inte vänta, och en del vill inte.
”Går du i skolan?” frågade han.
Hon svarade inte. Kanske hon sov. Hur skulle han göra när de kom fram? Han fick se till att stanna en bra bit från huset. Hon kunde säkert gå själv nu. Han ville inte bli skjuten av hennes farsa. Eller halshuggen med lie. Styckad i små bitar som blev bete i långrev och gäddsax.
”Sista året i höst”, sa hon. ”Brinell.”
”Vilken linje?”
”Spelar det någon roll?”
”Beror på vad man vill göra sedan.”
”Vet du det då? Vad du vill göra med livet? Eller gör du det redan?”
”Jag kör truck på Nordiska Trähus.”
”Ditt mål”, sa hon. ”Din dröm.”
”Är det ett roligt skämt?” sa han.
Hon skrattade till. Han var imponerad av hennes tillnyktrande. Det var viljestyrka. Eller så var hon som japaner och andra östasiater som inte tål alkohol och blir fulla mycket snabbt och nyktrar till mycket snabbt och utan baksmälla. Eller så var hon allergisk mot alkohol. Det borde alla bli, dödssjuka av alkohol, som om de hade ätit antabus före drickandet. Förr eller senare blev man dödssjuk av alkohol och sedan blev man bara död.
”Jag ska resa långt härifrån”, sa hon. ”Det är mitt mål.”
”Låter bra.”
”Har du varit någonstans?”
Han kunde säga att han varit nästan överallt i Asien men han ville inte säga det. Han kanske blev mer intressant för henne då men han ville inte vara intressant, inte ikväll. Hon var inte ful men han kunde bara se henne som en patient.
”Jag har varit i Danmark”, sa han. ”När jag var tio eller något.”
”Hur var det?”
”Det var bara en natt i Köpenhamn.”
”Låter kul.”
”Ja”, sa han och tänkte på när han försökt hitta hem till hotellet från Tivoli med mamma och småbröderna. Det hade gått bra. Några timmar senare hade pappa bultat på rumsdörren och sagt att han hade försökt hitta tillbaka till hotellet men att de jävla danskarna medvetet hade visat honom fel väg så att han hade gått runt järnvägsstationen och kvarteren där hela kvällen, runt och runt hade pappa fått gå.
”Var har du varit?” frågade han.
”Jag tågluffade förra månaden men det var mest jobbigt.”
”Jaså.”
”Jag hade inte så mycket pengar så jag åkte tåg om nätterna och där gick det ju inte att sova.”
”Nä, det går inte.”
”Har du åkt mycket tåg?”
”Nej, nej.”
”Det lät så.”
Han hade åkt fruktansvärt mycket tåg, ibland samma tåg under flera dygn, som mellan New Delhi och Bombay, i fjärde klass på träbritsar, men han ville inte berätta det nu.
”Södra stambanan”, sa han, ”mamma hade en morbror utanför Södertälje som vi besökte.”
”Låter kul.”
Han tittade snabbt på henne. Hon log inte, tittade ut över sjön, det var en stor sjö, den hette Storsjön men den var större än så.
”Han hade en snäll schäfer som hette Boy som jag fick rida på”, sa han. ”Det finns ett fotografi när jag rider på Boy.”
”Vi har två hundar”, sa hon.
”Vi har aldrig haft hund”, sa han.
”Skulle du ha velat det?”
”Vem vill inte växa upp med hund? Jag har alltid velat växa upp med djur.”
”Vad har du vuxit upp med då?”
”Jag vet faktiskt inte”, sa han. ”Inte än i alla fall.”
”Det där förstår jag inte.”
”Här kommer minsann en by”, sa han. ”Känns den bekant?”
”Gården ligger på andra sidan kyrkan”, sa hon.
”Fan vad mörkt det är”, sa han. ”Har ni inga gatlyktor?”
”Vi har lyktor över ladorna.”
”Jag ser inte dem heller.”
”Det är inte tillräckligt mörkt än.”

Klockan på instrumentbrädan visade tio i tolv. Det var mörkt så det räckte. Bönderna visade sin snålhet med sitt mörker. Anna hade vuxit upp som på forntiden och medeltiden där allting styrdes av dagsljuset. Luktade hon inte lite fotogen? Eller så var det de sista spritångorna som flydde ut i natten. Han hade vevat ner fönstret och alla dofter därute kom in i bilen och den starkaste var svingödsel. Han hade gärna vuxit upp med svin, riktiga svin som var födda till svin som Gud hade valt ut till svin och inte människor som kallades svin vilket var förbannat orättvist mot svinen.
Han stannade framför kyrkan. Tornet såg högt ut från där han satt och det delade himlen i två delar, en för de goda och en för alla andra. Himlen för de goda var bara en skärva till vänster. Det kanske var där hon bodde. Han tänkte inte köra dit. Det stod en anslagstavla framför kyrkan. Ett par affischer lyste vita.
”Är det så här ni kommunicerar med varandra?”
Hon svarade inte. Han klev ur och gick fram till tavlan. Meddelandena var från kyrkan, handlade om gudstjänster och kvällsböner. Att missa en mässa är att missa en massa, stod det underst på en affisch från Gud. Han vände sig om. Anna satt kvar i bilen. En gök ute på nattsudd ropade till dem från skogen. Det lät som en uppmaning till någonting bra eller dåligt. Det vore bra om det var bra.
”Du får gå sista biten hem”, sa han.
”Vad är du rädd för?” frågade hon.
”Din farsa, till exempel.”
”Han sover.”
”Inte när jag kommer körande.”
”Det är inte första gången jag blir skjutsad hem”, sa hon.
”Det är det jag menar.”
”Och jag menar inte så. Jag brukar inte komma hem full. Jag är inte full nu.”
”Jag kan följa dig till fots om du vill”, sa han.
Hon klev ur bilen och stängde dörren försiktigt efter sig. Göken hoade igen, som om den höll dem under noga uppsikt. Det var som om hela byn höll dem under uppsikt, samtidigt som det var så stilla att man kunde tro att en neutronbomb släppts över hela socknen och bara göken överlevt. Och så hon då, eftersom hon varit på Pigalle när det skedde.
De började gå. Han såg gravstenar innanför kyrkomuren, svarta silhuetter mot himlen. Gravstenar var alltid svarta, dag som natt. Därunder låg byns tidigare generationer i lager ovanpå varandra. Han tänkte att flickan bredvid honom skulle ligga där någon gång i den förbannade framtiden, eller benen efter henne. Dessa starka ben som rörde sig bredvid honom. Men kanske hon skulle lyckas gå därifrån för gott, till andra sidan världen. Till slut hamna i sand istället för i jord. Kanske han själv skulle hamna där.
Kyrkan kastade skugga över hela byn. Den samlade folket. De levande inomhus och de döda utomhus. På vikingatiden lades liken i jorden i fält lite här och där med bara kullarna som minnen åt framtiden. När den första kyrkan väl byggts blev den byns stamhak och det enda snygga stället med god belysning. Men Gud blev starkare och snart var festen över och prästerna kunde överleva sina predikningar. En gång hade han tänkt att han var ättling till en viking som hade seglat till Irland till exempel och slagt ihjäl präster. Kanske praktiserat blodsörn på en präst eller munk.

”Tror du på Gud?” frågade han.
”Vad är det för fråga?”
”Var den konstig?”
Hon tittade hastigt på honom.
”Är du religiös?” frågade hon.
”Nej. Jag blev väl påverkad av kyrkan där, det var därför jag frågade. Och kyrkogården.”
”Jag tänker inte på den.”
”Den är ju inte direkt osynlig. Kyrkan.”
”Turister kommer hit och tittar på den.”
”Jaså?”
”Den är från elvahundratalet.”
”Jag visste inte att vi var kristna då”, sa han.
”Vi var tidiga här”, sa hon.
”Härstammar du från elvahundratalet?”
”Långt tidigare”, sa hon. ”Vår gård är från Jesu tid men ingen visste det på den tiden.”
”Det kanske var dit de tre vise männen var på väg”, sa han. ”De skulle inte till den här byn men tog fel i vägkorsningen.”
”Vilken vägkorsning?”
”Där alla vägar möts”, sa han.
”Oj”, sa hon. ”Var fick du det ifrån?”
”Jag är författare”, sa han.
”Vad har du skrivit?”
”Det där var det första.”
”Du verkar ha bestämt dig.”

”Nej.”
”Jag ska resa långt”, sa hon. ”Jag har bestämt mig. Så långt det går.”
”Vi kanske ses där”, sa han.
”När då?”
”Om fyrtio år.”
”Då är vi ju gamla.”
”Inte om fyrtio år. Då är sextioett inte gammalt. Det är gammalt idag men inte då.”
”Kan du se in i framtiden?”
”Jag har varit där”, sa han. ”Jag kan gå fram och tillbaka.”
”Får jag följa med?”
”Du är redan med.”
”Hur länge då?”
”Tills vi kommer fram till gården.”
”Är jag inte med längre än så?”
Ett flygplan passerade en mil däruppe i mörkret, på väg rakt in i framtiden. Vi lever alla i framtiden. Han såg ljusen av framtiden efter planet däruppe. Varje steg vi tar är ett steg in i framtiden. Planet reser i tusen kilometer i timmen i framtiden, runt och runt jorden. Framtiden är evig på ett annat sätt än det förflutna. Det nuvarande existerar inte, har aldrig gjort. När levde vi i nuet? Var det då eller sedan?
”Jag vill vara kvar längre”, sa hon.
”Var någonstans?”
”Kvar längre i din framtid eller vad det är. Kan vi inte gå ett varv till runt kyrkan?”
De gick ett par varv till. Om han frågade kanske hon skulle säga ja till att gifta sig med honom inne i kyrkan, just nu, mellan då och sedan, innan ljuset kom om en timme och förstörde allting. Natten var ändå tillräckligt ljus för att han skulle kunna se klockan på kyrktornet och han såg att han var försenad tillbaka till killarna som skulle vänta utanför Pigalle. Han sket i dem. De kunde ta bästa mjölktåget hem om några timmar. Hans dagar som fyllechaufför var över. Han hade aldrig tyckt om det. Inte för att han hellre ville vara ett fyllo. Men det fanns bara de två sakerna att välja mellan i det liv han levde just nu.
”Hur mår du?” frågade han.
”Bra”, svarade hon, ”bättre än om jag hade stannat kvar där.”
”Pigalle är ett jävla ställe.”
”Varför går du dit då? Eller vi, ska jag säga.”
”Jag vet inte.”
”För att vi är unga och det inte finns någonting annat”, sa hon.
”Har ni inga klubbar i den här byn?”
”Centerns ungdomsförbund”, sa hon, ”och missionshuset.”
”Se där.”
”Vad har du då?”
”Farsan och morsans kondis.”
”Vad mer kan man önska sig?”
”Jag kan ju inte gå dit”, sa han, ”inte på kvällarna.”
”Nej, jag fattar.”
”Och jag är varken religiös eller centerpartist.”
”Då är du alltså förtappad.”
”Inte än”, svarade han.
De fortsatte, gick bort från kyrkan och han kände grusvägen under fötterna, det kunde ha varit en annan tid. Han hade fötts i den tiden, ett tomt minne av det gamla. Allt det här omkring dem skulle vara borta när de blivit gamla. Anna hade blivit vackrare med tiden, en och en halv timme vackrare och hon hade inte varit ful förut heller. Hur skulle de se ut om fyrtio år? Då skulle det inte spela någon roll. Det spelade ingen roll nu heller. Det är som det är. Man kan försöka göra någonting för sig själv men är man obekväm i sitt skinn blir det svårt.
Det var tjugo meter till bostadshuset nu. Han såg silhuetterna av kornas kroppar liggande på marken, som kullarna över vikingarnas ben. Två hästar stod tätt ihop med huvudena åt varsitt håll, en surrealistisk målning mitt i verkligheten. Det sydsvenska höglandet under den obegripligt korta sommaren, overkligt i sin skönhet, förvridet.
”Jag kommer att minnas det här”, sa han.

Han mindes henne genom åren. Han mindes sig själv från den kvällen. Han hade varit bra då, så bra han kunde bli. Det var så han som barn hade fantiserat om sig själv som ung man. Vad blev det av henne? Varför träffades de inte mer än den kvällen? Visste han redan då att han inte skulle bli så bra som det verkade under den där dryga timmen? Inte fan visste han det. Han visste det nu. Han visste varför.