Zulmir Bečević
Zulmir Bečević föddes 1982 i Bosnien-Hercegovina. Som tioåring kom han som flykting till Sverige, vilket beskrivs i den självbiografiska boken ”Resan som började med ett slut”. Familjen bodde under det första året i Doktorsområdet i Värnamo, vilket han i boken har döpt om till Doktorsgården. På fritidsgården bildade han och några vänner ett band. Boken nominerades till Slangbellan för bästa skönlitterära ungdomsboksdebut. Tre år senare nominerades hans andra roman, ”Svenhammeds journaler” till Augustpriset och han har även nominerats till Sveriges Radios novellpris för ”Du och jag mot världen”.
Utflyktstips: Besök Doktorsområdet i Värnamo, där familjen Bečević bodde under det första året i Sverige. I boken har författaren även låtit replokalen finnas i den tillfälliga fritidsgård som fanns på området, men i verkligheten låg replokalen i gamla Folkets hus.
Uppläsare: Åsa Arhammar
Så fort jag hade hört talas om att vår fritidsgård längst ner på Doktorsgården hade inrättat ett särskilt reprum med trummor, bas, gitarrer och mickar, övertygade jag mina polare att de tillsammans med mig skulle bilda ett band och börja repa. Jag bredde på med allt som Adis hade lärt mig: att musiker har lätt att få brudar… ja, det räckte faktiskt med det argumentet för att väcka den musikaliska entusiasmen hos mina polare.
Snart vistades vi regelbundet på fritidsgården där vi fick tillgång till det högt eftertraktade reprummet. Visserligen blev vi tvungna att dela rummet med ett annat band bestående av äldre svennar, men det gjorde inte så mycket, det fanns tillräckligt med tid för både dem och oss. Det första vi gjorde var att bestämma vem som skulle spela vad. Eftersom jag var den ende som hade några instrumentkunskaper (Adis gav mig gitarrlektioner så fort vi fick lägenheten för oss själva och jag kan utan att skryta tillägga att jag hade gjort stora framsteg) fick jag bli ledaren som varje framgångsrikt band så väl behöver. Och jag tog tag i taktpinnen direkt.
”Issa mannen, vad vill du spela?”
”Trummor skulle jag vilja testa…”
”Ok, då har vi Issa på trummor…”
”Edo, du då?”
”Jag vill kolla basen, det verkar fett…”
När instrumentutnämningsprocessen var färdig blev sättningen som följer: jag på gitarr och sång, Abdul på gitarr, Edo på bas, Issa på trummor och Flora på synt. Vi var nu redo att rocka. Det enda vi saknade var förmågan att spela, och framförallt att spela tillsammans. Jag var den ende som kunde några enstaka ackord, men det var knappast något som kunde bära upp hela bandet.
Som tur var kunde vi få hjälp av Börje, den musikaliskt allvetande fritidsledaren som av någon konstig anledning tyckte väldigt mycket om oss och hela tiden uppmuntrade oss att öva och öva mera oavsett hur lacka vi blev på hela grejen.
Börje var i 40-årsåldern, hårfager, tjock och storväxt, med flaskbottnar till glasögon och alltid med en fet prilla Generalpack under läppen. Utseendemässigt hade han inte haft turen på sin sida, men han var en oerhört sympatisk och glad snubbe. Jag kom att tycka om honom väldigt mycket, de andra också. Av någon konstig anledning som jag inte förstod verkade han trivas med att arbeta med blattar. Kanske tyckte han synd om oss. Eller kanske kände han att han verkligen bidrog till att försöka få oss att känna oss välkomna i det nya landet.
I och med Börje ändrades vår uppfattning om att Sverige var en lam nation med svennar som hatade oss utlänningar. Börje var nämligen ett gitarrgeni vilket befriade honom från lamfaktorn, och varför han slösade sin tid på vår fritidsgård med att lära oss spela kunde jag bara inte förstå. Det märktes verkligen att han gav allt i sina otaliga försök at lära oss ackord, toner, trumkomp, hur en låt börjar och slutar och, viktigast av allt, hur man spelar tillsammans och inte var och en för sig.
