Negra Efendić

Negra Efendić föddes 1980 i Bosnien, men familjen flydde undan kriget och hamnade så småningom i Huskvarna. Efter skolan utbildade hon sig till journalist och hennes arbete har bland annat uppmärksammats med Stora journalistpriset. Flykten från hemlandet och den första tiden i Huskvarna finns beskriven i självbiografiska ”Jag var precis som du”. Här berättar journalisten om den rasism hon upplevde som nyanländ flykting. Redan första dagen på Alfred Dalinskolan möttes hon av klistermärken på skåpet och i korridorerna hetsade elever med rakade skallar och bomberjackor mot invandrare och homosexuella.

Utflyktstips: Handla eller fika i Rosengallerian i Huskvarna. Härifrån hade Negra Efendić nära till allt. Både hemmet, skolan och biblioteket låg inom promenadavstånd. Gallerian är omskriven i hennes bok.

Uppläsare: Kalle Malmberg

Hon har cyklat klart för i dag. Benen är trötta och motivationen började tryta redan vid Mjölkafållan. Hon hoppar av cykeln, en orange ”kärringhonda” (fast det vet inte mamma att gamla damcyklar kallas), och leder den in i Rosengallerian. Hon har gjort det massvis med gånger förut. Nästan alltid med exakt samma resultat. Därför vet hon precis vad som väntar. Och mycket riktigt: bara några meter från hissen som leder ner till garaget, stapplar en gubbe fram och hötter med fingret.

”Man får inte cykla här”, säger han.

Hon suckar, och säger samma sak som hon alltid säger: ”Jag cyklar inte. Jag har cykeln bredvid. Jag ska bara in i hissen.”

”Det spelar ingen roll! Man ska inte gå med cykeln här. Du får gå runt. Så där gör vi inte i Sverige.”

Det är det där sista, ”i Sverige”, som slår an min mammas allra mest ostämda och dissonanta sträng.

”Jo, vi gör så i Sverige. Titta, jag gjorde det precis!” svarar mamma och muttrar någonting om att det var tur att hon kom med cykeln så det händer något i gubbens annars så händelsefattiga liv. ”Detta måste ha varit dagens höjdpunkt. Tänk vad han kommer sitta och berätta om det här för alla sina gubbavänner, hur han tillrättavisade en olydig gammal svartskalle.”

Hon önskar att hon kunde leva ett liv utan alla dessa tillrättavisande pekfingrar. Att få leva ett liv där hon inte behandlas som ett barn av vuxna.

Men det kan hon inte.

Och därför har hon gjort det till en sport.