Fritiof Nilsson Piraten

Fritiof Nilsson Piraten (1895–1972) var förutom författare även jurist. Han drev på tjugotalet en egen advokatfirma i Tranås, vilket har lett till att både personer och miljöer från trakten har letat sig in i hans berättelser. Ett exempel är novellen ”Högvilt”, där berättaren bjuder in en engelsk lord att jaga älg på hans herresäte i Tranås. Något sådant existerar förstås inte och när lorden, högst oväntat, dyker upp tvingas berättaren göra sitt bästa för att hålla skenet uppe. Under perioden i Tranås påbörjade Fritiof Nilsson Piraten också sitt mest kända verk ”Bombi Bitt och jag” som senare blev film med en ung Stellan Skarsgård i huvudrollen.

Utflyktstips: Ät middag i matsalen, där Fritiof Nilsson Piraten ofta var gäst. Badhotellet i Tranås har varit i drift sedan 1899 och är ett av Sveriges äldsta kurhotell. Miljön beskrivs i novellen ”Högvilt”.

Uppläsare: Vera Veljovic

Först förtvivlade jag där jag satt med lord Watereggs telegram i handen. Men jag lagade mig en stark whisky, tände en cigarr och började spekulera. Ingenting sporrar uppfinningsförmågan så som en desperat situation och knapp tid. Och till sist fann jag en utväg. Jag ringde till Tranås vattenkuranstalt, i dagligt tal kallad Kneippen eller Badhotellet, och beställde en dubblett åt lord Wateregg och ett enkelrum för mig själv. Jag resonerade så: med sin trevånings vita fasad mot torget borde Badhotellet bli en acceptabel manbyggnad på ett herresäte trängt av en växande industristad; de mindre husen vid torgets tre andra sidor fick föreställa arrendatorsbostäder med butiker där underhavande klåddes enligt pollettsystemet; parken längs ån passade väl i sammanhanget; stadens storgata med affärer, tre banker och åtminstone ett varuhus blev en trovärdig, halvprivat bruksgata; jag var ordförande i polisnämnden och poliserna gjorde honnör för mig på gatan, det var en tillgång. Om jag höll lorden lämpligt omtöcknad under hans besök hade bluffen vissa utsikter att lyckas. Jag visste att han bara kunde ett svenskt ord, det var skål. Och det engelska ordförrådet på Kneippen var på den tiden inte oroväckande.

Följd av en vaktmästare från Kneippen mötte jag lord Wateregg vid tåget och knappt hade vi hälsat på varandra förrän han tittade skarpt på vaktmästaren.
– Vad står det på er betjänts mössa? Frågade han.
Där stod förstås Tranås Vattenkuranstalt på guldgalonen.
– Åh – det, sade jag, stapplande för den förbannade frågan och med en försmak av kommande svårigheter. Det är vårt familjenamn! Vi har den seden, det är en gammaldags livréfason. Namnet på mössan istället för vapnet i knapparna, ser ni.
– Strange indeed!
Han stavade sig igenom de barbariska orden på galonen.
– How do you pronounce it? Hur uttalar man det? undrade han intresserat.
– Travattanks! Svarade jag rappt; jag visste att för honom var det säkraste kriteriet på ett namns urålder att det stavades Nebukadnezar och uttalades St. Paul.
– Travattanks, Travattanks, upprepade han för sig själv och tycktes fullt tillfredsställd.