Ann-Charlotte Alverfors

Ann-Charlotte Alverfors (1947–2018) föddes i Eksjö, men växte upp i det lilla stationssamhället Reftele. ”Sparvöga” är den första delen i hennes delvis självbiografiska trilogi om Getrud Sparvöga. I romanen beskrivs hennes stora och brokiga släkt. Bland karaktärerna finns modern, som kallas Magda Järnnäve, och hennes make Sotarn, som är lungsjuk och har författardrömmar. Även andra släktingar har kreativa smeknamn, som morfadern (Adolf Mejselnäve), farfadern (Frans Rokokostrupe) och farmodern (Ingenjörskan). Själv kallas Getrud för Sparvöga, eftersom hon har stora ögon som ständigt blinkar av häpnad och rädsla. Böckerna filmatiserades och visades som tv-serie 1989. Varje avsnitt inleddes med signaturmelodin ”Sparvöga” av Marie Fredriksson.

Utflyktstips: Besök Reftele där Ann-Charlotte Alverfors växte upp. I böckerna om Sparvöga finns det inga säkra ortsbestämmelser, men det är lätt att föreställa sig att Reftele kyrka och kyrkskola var förebild för miljöerna i serien.

Uppläsare: Åsa Arhammar

Skolan börjar. Under Getruds fötter växer gungflyt. Hon får gå i den gamla kyrkskolan som både pappa och farfar har gått i. Det är en rödmålad trälänga med holkformade verandor vid vardera kortsidorna. Mitt emot ligger kyrkan och den gulmålade prostgården med vita fönsterluckor och stramt krattad grusgång. Eftersom första klass är ovanligt stor delas den upp i två mindre grupper. Fröken Andersson, en äldre småskole-lärarinna med åtskilliga tjänsteår bakom sig, ger skolledningen ett hårdnackat ultimatum: ”Jag insisterar på att själv få välja mina elever, annars vägrar jag att befatta mig med den här klassen överhuvudtaget!”.

 

Eftersom gammal är äldst låter man fröken Andersson handplocka sina elever. De kriterier med vars hjälp hon väljer sina elever är kristallklara. Barnen måste komma från goda hem. Hem som i sin ägo har tre digra och flitigt använda böcker – bankboken, bibeln och plånboken. Även om dessa barn inte alltid är så begåvade så är de åtminstone inte elaka, smutsiga eller obstinata. 

 

Den sämre hälftens barn är bråkiga, men inte elaka. De har kanske en sorts överenergi som de inte riktigt får utlopp för därför att ingen av föräldrarna har tid eller ork att ägna sig åt dem. Av samma orsak är de ibland trasiga och smutsiga. Att ständigt bli påmind om, även om man inte är det, att man är smutsig och luktar illa och inte fullt ut är lika god som de andra kamraterna ger underläge, föder osäkerhet och mynnar ut i trots, aggressivitet och självhävdelse. Det är detta fröken Andersson kallar elakhet. 

 

Getrud hamnar i den sämre hälften i klassen.