Vinnarnovell 2025: Kapital1

av Victoria Niwhede

Juryns motivering:

“Kapital1 är en satirisk och tankeväckande svensk samtidsskildring om skenhelighet som sätter fingret på vår dumsnålhet. Författaren tar sig an aktuella ämnen som berör oss alla på ett lättillgängligt och humoristiskt sätt. Berättelsen om Leif väcker igenkänning och ställer frågan om vår syn på pengar med ett rappt språk och en träffsäker karaktär.”

GUD så dyr laxen har blivit.

Det är inte klokt vad de tar betalt de där ICA-handlarna. De gör enorma vinster som de tar direkt från våra fickor genom att smyghöja priserna. Leif vet deras knep, han har läst om dem i tidningen minsann. Honom kan de inte lura. Han tar den frysta laxen istället. 209 kr/kilot. Annat är priserna i Spanien. Där kan man få en hel nyfångad lax för sju euro. Att det ska vara så dyrt i det här landet.

Nästa sak på inköpslistan är kaffe. KAFFE ja! Där snackar vi dyrt. Men idag hade de extrapris på Skånerost, två för 120. Det är inte klokt, en gång i tiden fick man fyra för 100. Nu ska han bunkra. Det måste vara Skånerost, inget annat är ju drickbart. Det är nästan tomt på hyllan med de gröna kaffepaketen men han får tag i fyra, det var max-antalet per hushåll.

Det är kortare kö till självscanningen men Leif har för många varor. Han ställer sig i kön till de vanliga kassorna. Tack gode gud att de fortfarande har vanliga kassor här. På IKEA har de bara självbetjäning numera. Snart är det väl ingen personal ute i butiken heller. Bara robotar att prata med.

Killen i kassan känns lite som en robot. Hans rörelser när han skannar varorna ser automatiska ut och hans röst när han säger ”Då blir det 1078 kronor tack” låter som en förinspelning. Men vad sa han? Över tusen kronor för lite mat! Och Leif har fortfarande inte kommit upp till bonuschecken på 25 kronor. De har höjt gränsen för den. Ännu ett knep för att göra de rika rikare. Han muttrar inombords medan han slår in sin pinkod och transaktionen genomförs. Den här gången kom han i alla fall ihåg att ta med egna påsar. Det var Susannes idé och det är ju smart. Plastpåsarna kostar sju kronor styck numera. Hutlöst.

Han trycker kundvagnen ut genom de automatiska dörrarna. En kvinna i mörka kläder och sjal om huvudet sitter på marken utanför butiken med en pappmugg framför sig. ”Please” hör han henne säga på bruten engelska när han går förbi. De är överallt numera, de där tiggarna. Blir bara fler och fler känns det som. Det är fullt på parkeringen, som det brukar vara på fredagseftermiddagar. När Leif kommer fram till sin stora blå Audi och stoppar handen i fickan för att fiska fram bilnycklarna känner han det. Pantkvittot. HELVETE! Han lyckas alltid glömma det. 32 kronor som han kunde ha fått i rabatt. Nästa gång ska han hålla det i handen under tiden han handlar. Då kan han inte missa det.

Han stuvar in påsarna i bakluckan och återlämnar kundvagnen. Sedan blir det trängsel och väntetid när han ska köra ut från den överbefolkade parkeringen men till slut är han ute på vägen. Bilen rullar mjukt och tyst, ratten följer minsta rörelse. Det är skönt att vara hemma och köra Audin igen. Bilen de har i Spanien är inte lika tyst och lättkörd. Men den är smidig att ha när de ska iväg och golfa. Radion är igång men den hinner knappt spela en låt färdigt innan Leif är hemma. Skönt att de bor så nära affären.

Susanne sitter och solar ute i trädgården. Hennes svarta baddräkt är snart inte mycket mörkare än hennes hud. Hur kan hon orka att sitta så där dagarna i ända? Leif packar upp matvarorna och lägger laxen på diskbänken för att tina. Sedan häller han upp ett glas vitt från boxen i kylen. Han får luta den fram för att det ska rinna snabbare. Dags att åka till Tyskland igen och fylla på förråden. Han tar vinglaset och sicksackar sig fram mellan kartonger med köksapparater på golvet. De har fortfarande inte fått ordning på allt i köket sedan det renoverades. Men vilken skillnad det blev! Det förra köket hade vita skåpsluckor och det är ju inte bara omodernt utan även väldigt opraktiskt med tanke på fläckar. Dessutom var frysen för liten och spisen hade ingen induktionshäll. Det måste man ju ha. Nu är köket stilrent grått med vitrinluckor i glas. Alla vitvaror utbytta. I ett hörn står kökets nya tillskott – vinkylen – som dock ska bytas. Den modell som de fick hem hade nämligen bara en temperaturzon och då kan de ju bara kyla vitt ELLER rött. Det går ju inte.

Leif går ut på verandan. Hans tidning med det påbörjade sudokut ligger kvar sedan igår. ”Gick det bra?”, frågar Susanne från sin solstol, utan att öppna ögonen.
”Javisst. Men det fick bli fryst lax för den färska kostade över 300 kronor kilot.”
”Det är ju inte klokt!”

”Det sa jag med.”

Leif skriver in en tunn sexa med blyertspennan i sudokut. Det är en samuraj, den svåraste svårighetsgraden, då vågar han inte skriva med bläck. Markiserna kastar en skön skugga över verandan, ändå måste han kisa lite eftersom ljuset ute är så starkt. Han tar en klunk vin, det är friskt och kallt och kondensen har redan börjat rinna längs med glasfoten så han får torka av handen på byxorna när han ställt glaset ifrån sig. Någon fiskmås skränar, en och annan bilmotor brummar fram genom kvarteret. Det doftar grillat och gräs. Det är nästan samma dofter och ljud som i Spanien, men inte helt. Leif gnuggar sig i pannan. Nu känns det som att det tagit stopp i sudokut. Han har inte lyckats skriva in en enda siffra på tjugo minuter.

”Nej, jag tänder grillen”, säger han och reser sig med ett stön.

Han drar av det svarta överdraget som han alltid är noga med att lägga på så fort de grillat färdigt. Det är ingen Weber tyvärr, som Catrin och Lars har. Weber kostade för mycket, det var orimligt. Men efter mycket efterforskning hittade han denna Kingstone på Bauhaus som var riktigt prisvärd. Den har gott om plats och avställningsyta samt en termometer i locket. Det är väl flott ändå. På tal om flott så har Lars och Catrin, förutom en Weber-grill, även pool i trädgården. Pool! Det är flott det. Leif sprutar tändvätska över kolen så spritdoften ångar in i näsan.

Plötsligt ringer det på dörren, ding dong. Susanne ligger orörlig i solstolen och kolet går ju ingenstans så Leif går och öppnar. Utanför står en liten kille i tolvårsåldern med en vagn full av något som ser ut som kläder.

”God kväll!”, säger killen med ljus pojkröst. ”Vill ni köpa strumpor? Jag samlar in pengar till mitt fotbollslag.”

Leif skrockar. ”Jaså, gör du det. Vad är det ni samlar in pengar till då?”
Pojken skiner upp. ”Till ett läger vi ska åka på i september!”
”Jaså ska ni på läger, vad trevligt då. Vart ska ni då åka?”
Pojken berättar ivrigt om lägret i Småland där de även ska spela cup.
”Jaha ja, det låter ju väldigt trevligt”, säger Leif. ”Jaha, vad kostar ett paket strumpor då?” ”180 kronor för ett trepack.”

Leifs ögonbryn skjuter i höjden.

”180 kronor! För tre par strumpor? Det var inte billigt du! Nej tack, vi ska inte ha något. Men lycka till med försäljningen.”

Pojken ser besviken ut men ler artigt och önskar god kväll igen. Leif muttrar för sig själv när han stänger dörren. 60 kronor för ett par strumpor? Antagligen inte någon kvalitet heller. Nej sådant går han inte på.

”Vem var det?”, frågar Susanne, som nu rest sig från solstolen och fyllt på sitt vinglas. ”En grabb som sålde strumpor till sitt fotbollslag. 60 spänn för ett par!”
”Köpte du några?”
”Nej för fan!”

Leif återvänder till grillen. Kolet brinner sakta och värmen hettar i ansiktet. Han tar en klunk vin som nu är alldeles ljummet. När glöden är bra hämtar han laxen. Det fräser och skvätter när fisken läggs på det heta gallret. Han måste skaffa ett sådant där förkläde i läder som Lars har. Det går ju inte att grilla utan ett sånt.

De äter under markisen och slipper både getingar och blåst denna kväll. Grannarnas blågula vimpel hänger slakt ner längs flaggstången.

”Imorgon ska jag fixa naglarna klockan två”, säger Susanne medan hon skär i en potatis. Leif torkar bort laxfett från munnen med servetten. ”Vill du ha skjuts?”
”Ja tack. Jag tänkte att vi kunde åka inom Rusta också och byta kolsyrepatronerna.” ”Okej.”

Det klirrar när besticken rör sig mot tallrikarna. Från någon grannes trädgård hörs skratt och glada röster. Solen står fortfarande högt på himlen och värmen är påtaglig trots markisernas skugga. Leif har ätit färdigt och tittar ut över trädgården. En sådan här varm dag hade det ju varit skönt… För att inte säga nödvändigt. Och det finns ju gott om plats…

”Du Susanne. Vad säger du. Ska vi inte ta och bygga en pool?”

Novelltävlingen arrangeras i gott samarbete med Jönköpings litteraturhus.